fredag 19 januari 2018

Hundåret 2017 - Året jag misslyckades med nästan allt och lade vårt drömmål på hyllan

Att jag misslyckades med nästan allt kanske låter konstigt, men ofta är det verkligen precis så det känns. Och att dessutom ha lagt drömmålet brukschampion 2018 på hyllan?

Jag har alltid haft ett mål att hålla träningen rolig, icke irriterad och positiv. Det är ju bara en hobby och egentligen mest till för att man ska få en bra relation till sin hund och en sund sysselsättning för både förare och hund... så att inte följa dessa saker som ligger en nära hjärtat är ju ganska dumt. Oftast går det bra, men ibland och speciellt när vi har lite press på oss att lära om på nytt pga saker som inte fungerar så händer det att vi misslyckas här. Eller jag ska jag väl säga - här ligger knappast något ansvar på hunden utan på föraren, dvs mig själv.

Stressen. Ja, lite stress är bra och en bra ingrediens för att lyckas med träning och tävling men för mycket är såklart aldrig bra. Och min förmåga att hjälpa Diesel att inte stressa är inte där jag önskar och det har inte gått så mycket framåt under året som jag hoppats på. Och kanske är det stressen i grunden som leder till många av våra andra misslyckanden?

Kanske jobbigare än stressen är de rädslor och osäkerhet som visar sig från stund till stund. Med en stark och reaktiv hund är detta ganska jobbigt och svårt att styra undan när det inträffar. Vi jobbar ständigt med detta men hittar ändå inte riktigt nycklarna för att hitta en större självsäkerhet runt vissa situationer. Många situationer undviker vi men ibland hamnar man i "kläm" och hinner egentligen bara släcka branden när man egentligen vill ha varit förberedd innan och kunnat träna sig genom den. Det vi kunde gjort bättre under året är att träna mer medvetet för att både öppna sinnet på honom och hitta mer självförtroende hos oss båda.

Att kunna gå problemfria promenader har jag haft som mål många år nu... behöver jag säga mer än att det fortfarande finns kvar att checka av för 2018. Tyvärr är det en av sakerna som drar ned resten och tär på oss båda. Varje promenad blir ett träningspass och ibland går det framåt och ibland bakåt. När man inte riktigt är på topp och orkar med ständig träning kan det bli rätt betungande och då skippar vi kanske att motionera på det sättet och slentriantränar lite istället.. vilket heller inte är så bra under de omständigheterna. Hundmöten här i krokarna ska vi inte ens prata om.

Avsaknad av impulskontroll och att samtidigt vara reaktiv är inte en helt bra kombination. Detta har jag haft som tanke att träna upp för oss men det har inte blivit så mycket bättre. Kanske gick det bättre en tid under vintern när han var skadad och bara kunde göra lugna saker, men sen missade jag att träna det så mycket som hade behövts. Med fokus. Och med tanke. 

Grabben har haft en del skador under åren och det är inte så bra, varken för vardagen eller för träning/tävling. Tanken var att jobba upp hans fysik under året för att klara av brukset som sliter en del på kroppen. Dock har vi fått så många avbrott med skador så det har inte blivit någon kontinuitet alls i detta arbete. Varken under snöperioden eller under vattenperioden har vi fått till den träning som hade behövts.

Om jag fick en krona för varje uppflytt vi missat i karriären pga missat kryp så vore jag om inte miljonär men kanske förmögen nog att köpa en korv på IKEA. Ja, att inte kunna få till krypet och att efter att ha tränat om grunden om och om igen för att sedan fastna på ungefär samma ställe varje gång det ska bli ett riktigt kryp är minst sagt frustrerande. Under 2017 började vi om ordentligt åtminstone två gånger och gav det massor med tid. Jag tror inte att det är någon underdrift att vi lade 30% av all vår träning under året på kryp. Och då har vi tränat mycket så antalet gånger är inte att leka med. Tyvärr då en siffra som inte säger något i slutet. Och för att ytterligare strö salt i såren så är krypet det moment som vi blir ovänner i (mitt fel). Han vägrar krypa och jag blir sur... jätterationellt, ja jag vet haha.

I botten ligger sen samarbetet och relationen som bara fungerat av och till. Här vill jag ju verkligen ha ett bra läge hela hela tiden. Så är det inte och det stör mig. Många av symptomen har jag skrivit om ovanför men var problemet ligger är svårt att säga. Det finns nog lika många hypoteser som hundtränare och metoder så jag ska inte någon speciell här. Inte just nu iaf.

Nu låter allt detta kanske alldeles för dystert så jag måste tillägga att trots många svåra stunder får han oss att skratta och bli glada väldigt ofta också. En riktig kämpe som inte tackar nej till träning även om det blir fel många gånger. En attityd som jag knappt sett hos en så stor hund innan. Han är också en riktig goof som charmar många han möter och sätter sig ordentligt i hjärtat på en. Ett stort stort avtryck har han redan gjort.

Som tur är att misslyckas bara första steget till att lyckas (FAIL = First Attempt In Learning) och så länge man inte bara ger upp utan utvärderar och förändrar har man alltid en chans att ta bort miss.

Vi hade ju några gånger under året som vi verkligen lyckades och jag tänker då på våra två cert som var väldigt oväntade och också riktigt skoj. Det ställer också till med lite målproblem... jag kan inte längre ha Brukschampion 2018 som mitt drömmål utan får lägga det som ett delmål bara. Annars är risken att med bara det i siktet vara alltför kortsiktig och dit vill jag inte. Nu sätter vi istället upp målet "Bruks-SM 2019" vilket ger en längre tid att planera för och tid för momenten att landa. Vi behöver alltså inte vara på topp i vår eller i sommar utan kan försöka (drömma om) att få till momenten på högre nivå inför höst och nästa vår. Jag vet ju att potentialen finns där, vi ska bara hitta nycklarna.

Så 2019, se upp för då kommer vi!