söndag 9 december 2018

Dags att glömma 2018 och fråga sig vad har 2019 att erbjuda

Björn här med lite filosoferingar. Ja, 2018 är nog ett år som jag mest vill glömma. Nu har jag väl egentligen inte så (relativt) stor anledning att klaga som priviligerad vit medelålders man med åtminstone halvbra hälsa och hjärna, tak över huvudet, ordnad ekonomi och ganska lätt att få anställning med god lön. Men 2018 var arbetsdelen av livet ingen höjdare och utan att gå in närmare på detaljer ett första halvår med ett uppdrag där jag inte trivdes och sen fem månader utan att hitta något som jag ville göra.

Hundmässigt var det inte så mycket bättre heller. Vessla blev tröttare och tröttare i kroppen och det var bara en fråga om när vi skulle låta henne somna in. Vi hade redan sörjt henne i över ett år som det känns då man redan haft det i tankarna under en längre tid. Hon visade dock upp många fina stunder under sista året och verkade inte må speciellt dåligt heller. Fina fina Vesslan och Weasly.

Med den andra hunden, Dr Jekyl och Mr Hyde, hade jag planen att ta ett steg framåt och höja oss en nivå. Med högsta mål att nå SM 2019. Det blev inte riktigt så av lite olika anledningar. Den främsta är kanske att hela årets trasats sönder av skador. Och dåligt väder. Och lite mindre bra beslut från egen del.

Efter en lång vinter med försenad träningsstart började vi våren med ett klobrott med bortoperation av en klokapsel som resultat. Lite komplikationer efter detta förlängde perioden av skada / icke fullt träningsbar till ca en och en halv månad. Vi hann med att tävla två gånger i innan sommaren men var såklart inte i bästa form på något sätt.

Trots detta blev detta årets två bästa tävlingar och den andra i Ludvika kunde ha slutat riktigt bra. Tävlingen som var delad över två dagar började riktigt bra med bra poäng både på spår och sen även på upplet totalt 372 poäng (av 380 möjliga).  Natten till dag två hade Diesel magras och några tråkiga promenader utomhus och det var inte långt från att vi bestämde oss från att bryta redan då. När det ändå var lite bättre på morgonen körde vi iaf men känslan på uppvärmningen när Diesel vägrade att lägga sig eller krypa var inte den bästa. Bryta eller köra vidare? Vi körde vidare och gjorde en hyfsad men inte bra lydnad, ingen bra känsla tyvärr. I efterhand får vi väl trösta oss med att det endast var årets SM-vinnare som slog oss (och knep certet).

Under "sommaruppehållet" började vi springa lite mer och längre för träning och för att förbereda inför "Team Diesel"-utmaningen. Tyvärr missbedömde jag tass-status under ett längre pass vilket ledde till problem med trampdynorna. Klumpigt av mig, men ser man inte att det är på väg så ser man inte. Detta höll i sig ganska länge och gjorde att vi fick träna mkt mindre och ofta med tass-skydd vilket inte var någon höjdare med tanke på den värme som vår skitsommar bjöd på. Vädret drog ju dessutom ned humöret på mig från maj till augusti vilket inte direkt hjälpte.

Trots måttlig träning genomförde vi ytterligare en tävling i augusti som gick lite sämre igen. Bakspår, struligt upplet och utstörd av svampplockare på lydnaden (!). Känslan var också att det var ultrarapid i apporterna som strulat mer under sommaren.

Efter detta kändes kroppen lite bättre och vi kom igång med träningen inför RM. Och valda att försöka göra en start i lydnad också. Det skulle vi inte gjort. Bland de första passen var olyckan framme igen vid runda konen i "cirkusmomentet" vilket ledde till en sträckning (bakkroppen) som i efterhand fick större konsekvenser än bara det.  Men efter bra behandlingar och bra svarat på dem tog jag ett sämre (?) beslut att ändå tävla i Göteborg helgen innan RM. Mest för att jag alltid velat tävla den tävlingen som är på vår gamla klubb. Tävlingen slutade också tyvärr med ytterligare ett bakslag med lite hälta efter avslutad tävling.

Hem och vila och fundera på om vi skulle ställa in hela RM eller inte. Då alla symptom var borta redan dagen efter så blev beslutet att ställa in spåret alldeles för svårt. Så jag valde att ändå köra men bara spåret och inte lydnaden (vilket jag redan bestämt någon vecka tillbaka) och verkligen känna efter under dagen hur han kändes och reagerade. Själva tävlingen gick sådär men det tråkiga var att Diesel blev lite halt efteråt igen när han kanske stelnat till. Med facit i hand var det återigen fel att tävla. Vi skulle ha stannat hemma från RM och legat i soffan istället.

Direkt efter RM tog jag direkt beslutet att ställa in tävligen helgen efter och göra en ordentlig undersökning. Efter besök hos fysioterapeut blev det undersökning och röntgen hos veterinär. Både undersökning och röntgen pekade tyvärr på problem med ryggen och lite ytterligare problem med bakkroppen.

Det var alltså enstaka veckor under hela säsongen som vi inte hade någon skada som störde. Inte så konstigt att nivån inte var bättre än den var under året. Kanske skulle vi inte ens ha öppnat säsongen alls och istället tränat upp grundfysen under året. Lätt att vara efterklok.

Nu har vi haft 100% fokus på att få tillbaka en frisk hund och vi kör både själva och hos fysio. Det återstår att se om vi under vintern kan komma tillbaka såpass att vi vågar hoppas på att kunna träna och tävla under 2019. Ryggproblemen som visade sig på röntgen kan ju mycket väl vara en stor orsak till att han aldrig har kunna krypa speciellt bra vilket hämmat oss massor.

Om vi tittar tillbaka på resultaten under året så genomförde vi 5 tävlingar och fick med oss en godkänd, två certpoäng och två cert och fick åtminstone med oss titlarna "Riksmästare i Bruks" och Brukschampion. Självklart glada över uppmärksamheten och gratulationer vi fått pga detta.

Men nu vill jag mest glömma det mesta från 2018 och förhoppningsvis få en ny chans att ta bättre beslut och få en frisk hund för att kunna ta det steg framåt som vi arbetat för. Eller bara en frisk hund som får bli pensionär utan en massa press att prestera. Och kanske få tillbaka lusten för något som har med hund att göra, för under hösten har det känts som att jag inte ens velat vara hundägare då varken jag eller Diesel passar speciellt bra ihop när det kommer till rehabträning.

Önskar alla en bra avslutning av året och lycka till under 2019!

fredag 19 januari 2018

Hundåret 2017 - Året jag misslyckades med nästan allt och lade vårt drömmål på hyllan

Att jag misslyckades med nästan allt kanske låter konstigt, men ofta är det verkligen precis så det känns. Och att dessutom ha lagt drömmålet brukschampion 2018 på hyllan?

Jag har alltid haft ett mål att hålla träningen rolig, icke irriterad och positiv. Det är ju bara en hobby och egentligen mest till för att man ska få en bra relation till sin hund och en sund sysselsättning för både förare och hund... så att inte följa dessa saker som ligger en nära hjärtat är ju ganska dumt. Oftast går det bra, men ibland och speciellt när vi har lite press på oss att lära om på nytt pga saker som inte fungerar så händer det att vi misslyckas här. Eller jag ska jag väl säga - här ligger knappast något ansvar på hunden utan på föraren, dvs mig själv.

Stressen. Ja, lite stress är bra och en bra ingrediens för att lyckas med träning och tävling men för mycket är såklart aldrig bra. Och min förmåga att hjälpa Diesel att inte stressa är inte där jag önskar och det har inte gått så mycket framåt under året som jag hoppats på. Och kanske är det stressen i grunden som leder till många av våra andra misslyckanden?

Kanske jobbigare än stressen är de rädslor och osäkerhet som visar sig från stund till stund. Med en stark och reaktiv hund är detta ganska jobbigt och svårt att styra undan när det inträffar. Vi jobbar ständigt med detta men hittar ändå inte riktigt nycklarna för att hitta en större självsäkerhet runt vissa situationer. Många situationer undviker vi men ibland hamnar man i "kläm" och hinner egentligen bara släcka branden när man egentligen vill ha varit förberedd innan och kunnat träna sig genom den. Det vi kunde gjort bättre under året är att träna mer medvetet för att både öppna sinnet på honom och hitta mer självförtroende hos oss båda.

Att kunna gå problemfria promenader har jag haft som mål många år nu... behöver jag säga mer än att det fortfarande finns kvar att checka av för 2018. Tyvärr är det en av sakerna som drar ned resten och tär på oss båda. Varje promenad blir ett träningspass och ibland går det framåt och ibland bakåt. När man inte riktigt är på topp och orkar med ständig träning kan det bli rätt betungande och då skippar vi kanske att motionera på det sättet och slentriantränar lite istället.. vilket heller inte är så bra under de omständigheterna. Hundmöten här i krokarna ska vi inte ens prata om.

Avsaknad av impulskontroll och att samtidigt vara reaktiv är inte en helt bra kombination. Detta har jag haft som tanke att träna upp för oss men det har inte blivit så mycket bättre. Kanske gick det bättre en tid under vintern när han var skadad och bara kunde göra lugna saker, men sen missade jag att träna det så mycket som hade behövts. Med fokus. Och med tanke. 

Grabben har haft en del skador under åren och det är inte så bra, varken för vardagen eller för träning/tävling. Tanken var att jobba upp hans fysik under året för att klara av brukset som sliter en del på kroppen. Dock har vi fått så många avbrott med skador så det har inte blivit någon kontinuitet alls i detta arbete. Varken under snöperioden eller under vattenperioden har vi fått till den träning som hade behövts.

Om jag fick en krona för varje uppflytt vi missat i karriären pga missat kryp så vore jag om inte miljonär men kanske förmögen nog att köpa en korv på IKEA. Ja, att inte kunna få till krypet och att efter att ha tränat om grunden om och om igen för att sedan fastna på ungefär samma ställe varje gång det ska bli ett riktigt kryp är minst sagt frustrerande. Under 2017 började vi om ordentligt åtminstone två gånger och gav det massor med tid. Jag tror inte att det är någon underdrift att vi lade 30% av all vår träning under året på kryp. Och då har vi tränat mycket så antalet gånger är inte att leka med. Tyvärr då en siffra som inte säger något i slutet. Och för att ytterligare strö salt i såren så är krypet det moment som vi blir ovänner i (mitt fel). Han vägrar krypa och jag blir sur... jätterationellt, ja jag vet haha.

I botten ligger sen samarbetet och relationen som bara fungerat av och till. Här vill jag ju verkligen ha ett bra läge hela hela tiden. Så är det inte och det stör mig. Många av symptomen har jag skrivit om ovanför men var problemet ligger är svårt att säga. Det finns nog lika många hypoteser som hundtränare och metoder så jag ska inte någon speciell här. Inte just nu iaf.

Nu låter allt detta kanske alldeles för dystert så jag måste tillägga att trots många svåra stunder får han oss att skratta och bli glada väldigt ofta också. En riktig kämpe som inte tackar nej till träning även om det blir fel många gånger. En attityd som jag knappt sett hos en så stor hund innan. Han är också en riktig goof som charmar många han möter och sätter sig ordentligt i hjärtat på en. Ett stort stort avtryck har han redan gjort.

Som tur är att misslyckas bara första steget till att lyckas (FAIL = First Attempt In Learning) och så länge man inte bara ger upp utan utvärderar och förändrar har man alltid en chans att ta bort miss.

Vi hade ju några gånger under året som vi verkligen lyckades och jag tänker då på våra två cert som var väldigt oväntade och också riktigt skoj. Det ställer också till med lite målproblem... jag kan inte längre ha Brukschampion 2018 som mitt drömmål utan får lägga det som ett delmål bara. Annars är risken att med bara det i siktet vara alltför kortsiktig och dit vill jag inte. Nu sätter vi istället upp målet "Bruks-SM 2019" vilket ger en längre tid att planera för och tid för momenten att landa. Vi behöver alltså inte vara på topp i vår eller i sommar utan kan försöka (drömma om) att få till momenten på högre nivå inför höst och nästa vår. Jag vet ju att potentialen finns där, vi ska bara hitta nycklarna.

Så 2019, se upp för då kommer vi!

lördag 23 december 2017

fredag 22 december 2017

Minnen

Äntligen kan man minnas utan att det känns för jobbigt. Härliga underbara Nike och en massa andra underbara hoffar, som få av dem finns kvar än idag. Först ut Nike när hon fick hälsa på Geisha. 

Väl inomhus hade fröken lite mer respekt för Geisha och kröp upp på soffryggen bakom Husse och Matte för lite trygghet.

Hoffeträff i Södertälje -04 skulle jag gissa. Marina med Golden Nugget Imse.

Jethro.

Nike kryper för Janco - hoffekungen.

Hoffekungen och Nike poserar med stegen.

Undra om det här trädet har några godsaker till mig?


En härlig dag i eklandskapet utanför Linköping. Geisha, Vega och Frekie som badar.

En liten Rista när hon var valp.

Efter att vi varit på Elliegårdsläger fick Nike posera med den här maffiga forsen.


Tro det eller ej, men en bild på mig och Nike från när vi bodde i Holland.


Diesels pappa, Zappa. Fin kille, från RM 2012 i Ludvika.



Nike fick posera när vi åkte från Luxemburg till Holland. Vacker plats och vacker hund.


Nike tittar ut över Maas.

En dag när vi träffade Lovis och Biko i Linköping.







Att sticka ut huvudet genom fönstret i bilen och ta in omgivningen, det var något Nike tyckte väldigt bra om.





lördag 25 november 2017

En härlig höstdag

Solen sken och vädret var alldeles lagom. Alla djuren fick komma ut en sväng och kameran fick följa med. Panda smet dock snart iväg och gömde sig när hoffarna kom ut. 

Diesel som igår fyllde 5 år. Tänk att han redan är 5! Som vanligt helt omöjlig att fotografera. Jag förstår inte att det ska vara så svårt.



Någon enstaka gång kan han se lite söt ut på bild.



Tant Vessla är mer av en naturbegåvning när det kommer till fotografering. Hon ställer upp sig och står fint.

Lite vind i pälsen, check. 10 år.


Självklart blev det lite träning också i det fina vädret.

Kryp kryp, åla.

Det duger fint att ligga här och se söt ut va?

Ja, ska man fota Dieseln måste den få vara i rörelse. Då är det en helt annan hund.


Hur söt kan man vara då?

Älskade underbara Vessla.

Eftersom vädret bjöd på härliga stunder passade vi på att åka till skogen och ta en tur där också. Lite mackor, varm choklad och kaffe packades ner och sen bar det av. En underbar tur fick vi. Dessvärre var det fortfarande älgjakt på gång så vi fick vända hemåt lite tidigare än vi tänkt. Nöjda med turen blev vi ändå och hundarna ligger faktiskt och vilar efteråt.

söndag 12 november 2017

En skön helg

Eftersom köket för tillfället är helt ur funktion, då vi haft lite problem med stammarna i huset, så tänkte vi att vi inte ville sitta hemma och ha tråkigt i ett hus där vi ändå inte kunde laga mat. Så vi bestämde oss på torsdagskvällen att vi skulle boka in en helg på hotell. Vart skulle vi åka? Vi ville inte ha så lång resa, så valet föll på Askersund. Det var ett bra val. Diesel godkände direkt Husses säng. 

Mys-stunder.

Till och med gos med draken, eller typ i alla fall. De delade säng, vilket är ovanligt att se.

Efter en natts sömn och en god frukost på hotellet drog vi iväg på en utflykt. Vi åkte ca 3 mil neråt till ett ställe mellan Askersund och Karlsborg. Vädret var ruggigt, kallt och regn/slask, men det var ändå värt resan. Jag hade hittat information om den här vandringen på nätet där det beskrevs som en lätt vandring med lite kullar. Jag tror inte att vi riktigt håller med om den beskrivningen, då det gick upp och ner mest hela tiden. Telefonen visade att vi hade klättrat 26 våningar när vi kom hem.

Hoffarna passade på att blöta tassarna och lite mer när vi kom nära vattnet.

Två knotiga, Vessla och ett gammalt träd.

Så häftig utsikt över Vättern.

Ibland var det långt ner till vattnet.

Tant Vessla fick traska lös och höll sig bra i skinnet. Lyssnar väl inte topp längre ska jag inte påstå, men när det vankades godis kom hon joggande.

Vattnet såg alldeles grön-turkost ut. Häftigt!

Mysiga gumman poserar och väntar på att få lite korv. 

Här är en karta över området.

Inte bada nu hoffarna. Läcker grön färg på vattnet som syns.


Efter turen var vi trötta allihopa. Hoffarna intog varsin säng och där sov de så gott. De ville inte göra något mer den dagen faktiskt. Men så kom söndagen, som bjöd på strålande solsken och någon minusgrad. Vindstilla och lite dimma över vattnet. Sååååå vackert!

Hoffarna ville inte posera tillsammans på bryggan dock.

Men glassgubben kunde de sätta sig nära. Vilken jätte! Såna skulle vi ha på klubben för att träna framåtsändande ;o)

Askersund verkar satsa på det där med jättestora saker. Här en jättesvamp. Diesel var lite skeptisk när vi kom fram till den och tittade avvaktande upp under hatten, men sen var den ok. Läckert med kyrkan i bakgrunden och den uppstigande solen.

Efter att frukost var intagen tyckte Vessla att det var dags att åka hemåt. Vi hade planer på att besöka Askersunds brukshundklubb, men dessvärre var vägen dit bommad, så det blev en sväng på hemmaklubben innan vi landade hemma. Njöt till fullo av det härliga vädret idag.

En härlig helg i sammanfattning. Jag har äntligen laddat över en massa bilder från telefonen till datorn och ska försöka orka fixa med lite flera uppdateringar här i bloggen, då det finns en del roligt att rapportera från.