"The hundåret 2016" med Diesel

Det här med hund är inte alltid lätt. Eller rättare sagt när det gäller Diesel, nästan aldrig lätt.

Vi (jag) gick ju in i 2016 utan några större förhoppningar på tävling och resultat utan istället med tanken på att förbättra det som börjat bli bättre under 2015 men kanske inte så mycket mer. Sen gick det upp o ned i vågor och slutade i en vågdal, men mer om det senare.

Året började med skadad Diesel vilket gjorde att det blev mycket lugna övningar. Mycket vittring och stabilitet inomhus som gjorde oss bättre på dessa saker. Vittring på post-its, tändstickor och andra roliga föremål. Framåt vårkanten hade vi förmånen att få träna en helg för Siv Svendsen och det gav oss massor. Från att ha varit halvt motiverade att träna och tävla så fick vi en rejäl skjuts framåt och en bra boost i självförtroendet. På kursen tränade vi mycket stabilitet i t ex platsliggandet och det gav massor. Någon gång här bestämde vi (jag) oss för att vi vill tävla på RM trots allt och målet var högre spår. Men kruxet var ju att vi bara tävlade lägre så det blev att räkna baklänges när vi var tvungna att ha uppflyttet för att få köra högre på RM. Kaxigt men roligt med sådana mål :-)

Här klämde vi också in ett MT i Södertälje, tillsammans med bland annat Ulla och Goza. Det var kul att se både likheter och skillnader mellan syskonen som har många gemensamma drag, på gott och ont. Goza klarade sig genom banan medan Dieseln inte riktigt lyckades att avreagera och blev underkänd. Faktumet att det är så är ju såklart mycket tråkigare än själva titeln, som jag själv inte sätter något direkt värde vid. Men man undrar ju vad man hade kunnat träna för att ge ett bättre självförtroende i den slags situationen och fått honom att må bättre vid liknande händelser.

Vår första lägre tävling var nära att gå vägen trots en väldigt dålig lydnad.

Vår andra lägre-tävling, dagen efter den första, gick vägen trots en ihållande värme som knäckte de flesta hundarna den dagen. Att tävla två dagar på raken med träning på plats två under dag ett var inget problem, det fanns massor med energi kvar även efter tävlingen dag två.

Det fortsatta fokuset låg nu på högre och att även köra platsen (som vi stod över i lägre), så det var mycket träning på detta. Tog lite hjälp av folk på klubben, lade med krok och koppel och hittade en bra harmoni även på platsen. På plats i Hofors kunde vi träna lite dagen innan på planen där brukset skulle gå och det kändes helt ok. Eftersom vi tappat många gånger på väg in på plan så försökte jag belöna in kontakt på vägen in för att få till en bra start. Vi hade lite flyt i lottningen och fick komma med i första gruppen ut i skogen och slapp att vänta så länge. Upptag och spår gick fint trots att jag var helt säker på att det var bakspår. Själva spåret gick på ca 11 min, trots att jag blev getingstungen och fick stanna och åtgärda lite. Duktig spårhund!

Vi klarade oss genom uppletet med låga men iaf tillräckliga poäng och det var skönt att få ett godkänt resultat på det momentet första gången vi körde det skarpt. Sedan hann vi också med att träna lite när vi kom tillbaka till klubben och Diesel kändes rätt så pigg och på. Men när det var dags att köra lydnaden i regnet så funkade det inte alls så bra, med bland annat rejäla tapp på fria följet och ett nollat kryp som ströp chansen till ett uppflytt. Vi var ändå nöjda med att genomfört debuten, fått poäng på både uppletande och framåtsändande samt trots några större missar ändå ha en hyfsad helhet. Precis som på förra RM vi tävlade spår så var det krypet som satte stopp för oss, där har vi något rejält att bita i för framtiden.

Ungefär två veckor senare hade vi får härliga träff med Inger, Patricia och Ina nere på västkusten (hemma hos Ina och deras klubb Råhagen). Då var det dags att ställa om till lydnad efter att bara ha tränat på brukset en längre tid. Tråkigt att bara få träna på så få lydnadsmoment, tyckte både jag och Dieseln, så nu var det glada miner. Vi hade några underbara träningsdagar men även siktet inställt på att tävla lydnad (LKII) sista dagen. Vi tänkte att han kanske skulle vara lagom trött och samlad efter dessa dagar och efter att ha tränat på samma plan ett par dagar. Det stämde ganska bra och vi gick ut på planen i fullt ösregn och gjorde trots några missar en bra tävling. Det största avdraget kom pga att han var tvungen att skaka sig en gång i regnet - och om det ändå går vägen så får man väl köpa det. Eftersom vi var anmälda på en tävling till redan några dagar senare så startade vi direkt omställning till att tävla LKIII.

Efter en dags vila tillbaka i Örebro så startade en kurs vi skulle gå för Hanna på hemmaklubben. Då fick vi ett bra tillfälle att träna på "nya momenten" som vi skulle tävla dagen efter. Det blev en bra genomkörare både för lydnads- och gruppmomenten. Hela kursen gav massor och en stor grej i det hela var att jag loggade och genomförde väldigt många träningspass. Från första till sista kurdagen blev det mer än ett loggat pass om dagen. Själva tävlingen gick överlag över förväntan utan att göra något superbra. Det var helheten i momenten som satt och det räcker ju ofta även om detaljerna inte var vidare bra. Gruppmomenten gick stabilt vilket var skönt och sen var resten egentligen bara bonus. Eftersom vi visste att vi låg nära gränsen var det såklart en nervös väntan på resultatet... och när det kom och vi fick ett första pris så kändes det vääääldigt skönt. Vi har ju tränat på momenten egentligen sedan augusti 2014, så dessa tre uppflytt var lite retroaktiv betalning för det slit vi lagt ned sedan dess. Och kanske tagit redan då om vi varit redo för gruppmomenten, men det får vi ju aldrig veta. Nu var också en bra tid.

Efter mycket tävlande var det skönt att komma tillbaka till lite lugnare träning igen för att sikta på nästa starter i både bruks och lydnad. I brukset behövde vi ju krypet och i lydnaden var det flera moment som inte riktigt satt. När det börjar bli många moment i lydnaden så kan det bli svårt att sortera och vi har märkt att det lätt blir lite fel i kombinationen rutan och dirigeringsapporteringen för honom.  Så småningom anmälde vi oss både till lydnad i Örebro och högre spår som vi hade turen att komma med på. Med en veckas mellanrum, så två nya klasser på två helgen igen.

Veckan innan lydnadstävlingen på grannklubben i Örebro var vi på plats och tränade ett par gånger. Planen var en provisorisk plan (pga flytt) och jag vet inte om det var det som bidrog till att Diesel var väldigt distraherad där eller om det var något annat. Det var riktigt svårt att få fokus på honom både gångerna innan samt på tävlingen. Innan tävlingen som var på förmiddagen så var vi på hemmaklubben och körde ur lite energi ur honom. Det hjälpte såpass att gruppmomenten gick bra trots att han var fortsatt lite disträ och med dålig kontakt. Några av de andra hundarna lade respektive satt sig men det störde som tur inte ut honom utan han landade på full poäng även i denna debut. När vi sedan skulle in på planen för programmet blev det lite stressigt och fel, för hunden innan bröt och belönade ut mot vårt håll med en pipande leksak. Jag fick avvakta lite och sedan ta omtag och gå in. Utan den riktiga fokusen gick det inte vägen den här gången utan vi landade några poäng under ett första pris. Det som saknades främst var i Z där han missade två skiften och ett betyg där hade räckt hela vägen. Men det hade ju varit lite för bra för att vara sant, så...
Summan efter tävlingen var att vi behöver mycket mer koncentration på uppgiften och mindre fokus utåt för att klara det. Även om det var nära att gå vägen så var nog grundkänslan att det inte var alls bra, så förväntningarna på nästa helgs högre spår sattes ned en del och vi satsade på att hitta rätt känsla inför nästa lydnadstävling.

Spåret gick en varm dag igen, precis som när vi körde lägre sist. Och det hjälpte inte att upptaget blev svagt och vi irrade bort oss på ett kalhygge. Men efter många många om och men hittade vi ut från hygget efter ca 20 minuter och tog resterande 6 apporter inom 8-9 minuter och även slutet som låg ute på en stig. Sen blev det en del vila innan uppletet och vi lät honom ligga i bilen så länge som möjligt, innan jag tog ut och körde ett mini-upplet som påminnelse för vad vi skulle göra. Sen gjorde han sitt bästa upplet någonsin förutom att han tappade sista föremålet på väg in och fick göra en extra hämtrunda. Och idag med dåligt spårupptag behövde vi verkligen dessa poäng!

Som sista hund hamnade vi längst ute på kanten på platsen och även om det var rätt i solen så kändes det riktigt lugnt och bra. Han hade bra kontakt in på planen och även efteråt. Så sen var det väl upp till om vi skulle klara krypet eller inte. Det gjorde vi inte! Men då han var hyfsat pigg och gjorde ok på resten hamnade vi på rätt sida den magiska gränsen igen! För dagen riktigt oväntat och extra roligt att få kommentaren av domaren att man har en "fartig och trevlig hoffe". Kul!

Vi kunde ju egentligen avslutat säsongen eller satsat på att bara starta i en sista brukstävling och fullborda 6 olika klasser under året men med ok flyt på sistone och nya regler nästa år så kändes det tråkigt att inte satsa på lydnadschampionatet. Och med många tävlingar på nära håll under hösten och vintern så hade vi ingen större brådska utan kunde tävla där det kändes bra. Filipstad är ett sådant ställe där vi tävlat två gånger med bra resultat båda gångerna och eftersom den redan var inplanerad så körde vi på det. Som vanligt var vi på platsen ganska tidigt för att kunna landa och värma. Det brukar hjälpa för Diesel att få känna av omgivningen och kanske träna lite innan. Allt kändes bra innan och inför samlingen men när jag tog ut honom inför gruppmomenten så hade vi hittat disträheten och okontakten igen. Jag funderade på att bryta för att det inte kändes bra men visste samtidigt att vi brukar kunna vända på det och att det ofta känns mycket värre än det är. Den här gången visade det sig att det var fel. Jag ställde upp inför ingång på ett ställe som jag trodde skulle vara bra, men jag hade tagit fel på plats där gruppen skulle vara så en hund passerade förbi oss och Diesel kunde inte släppa detta. Innan jag hann fånga upp honom hade han sprungit de 20-25 metrarna fram till det andra ekipaget och kom inte när jag ropade. Tyvärr löste hundarna det inte själva utan de hamnade i slagsmål vilket såklart var slutet på vårt tävlingsår. Och kanske för alltid. Vi väntar på att genomföra ett SKK-test och efterföljande utredning, så vi hoppas på att få fortsätta tävla.

Efter detta har Diesel varit mer stressad och jag har börjat arbeta mer aktivt på att hjälpa honom hantera denna stress. Både i träning och med kost samt i vardag. Men med den underliggande stressen är det inte så lätt. Dock känns det som om vi gjort stora framsteg under hösten och han klarar idag saker som han inte gjort på länge, vilket känns väldigt bra. Om det räcker eller inte får vi väl se.

Så året har varit upp och ned och nästan aldrig lätt. Nu har jag bara beskrivit några tävlingar här men mest består ju vardagen och träningarna av andra saker. T ex ständiga konflikter (pga stress mm) och en känsla av dåligt samarbete. Många skratt men också mycket gråt. Stor kärlek till den lilla hoffen men också en känsla av otillräcklighet att kunna hjälpa honom vilket känns tufft. Vetskapen om hans riktigt stora potential men att inte kunna nå upp till den späder också på den känslan, även om den är mindre viktig för det är ju bara resultat.

Sen ställs ju sakerna lite på sin spets när man tänker på det fortsatta hundlivet. Ska man skaffa en hund till? Ska det vara en hoffe??? I dagsläget är väl svaret på den första frågan ja och den andra nej. Känns inte som om det är värt det när jag känner att jag inte riktigt är hoffe-kompatibel och klarar av vad det innebär att ha en högpotential hoffe. Iaf inte med de egenskaper som just den här har. Man måste nog vara en riktigt bra tränare för att klara av det och även om jag tycker att jag har hyfsat bra tålamod så räcker det inte till på långa vägar. Jag vill heller inte ta till hårda metoder som jag tycker är oetiska, hellre slutar jag med hund helt och hållet. Och det är svårt att tänka sig en helt annan slags hoffe, även om det skulle kunna vara underbart. Frågan är väl om det finns någon hundtyp som passar en bättre. Det vore tråkigt att lägga av helt och hållet när det är en så stor del av ens livsstil. Som tur är är det förhoppningsvis några år kvar att fundera. Som det ser ut nu med ett arbete som utmanar och utmattar samt går utanför både kunskapsnivå och komfortzon så behövs inte ytterligare en stor utmaning som det är bara att rasta hunden. Men jag antar att man skulle sakna den delen också...

Året hade som sagt både upp- och nedgångar och tyvärr är det negativa det som väger tyngst. Önskar att jag kunde tycka annorlunda men det är svårt att ändra på sig själv... även om man har tillgång till sig själv 24h om dygnet. Det betyder inte att man inte kan eller ska försöka, så det kanske blir ett mål inför 2017 :-)

Vi kommer ju i alla fall att kämpa vidare för att först och främst komma underfund med stressen, komma tillbaka och få tävla och sen får resten komma som bonus - det finns ju lite cert att slåss om då de andra sakerna faller på plats.

Slutligen lite saker att vara nöjd över:
- aldrig tappat en pinne i spår (44 på raken!)
- att kunna tävla två dagar på raken utan tappad energi. I värme!
- snabbt klarat av att ställa om mellan grenar och klasser (inom fåtal dagar ibland)
- klarat av flera gruppmoment i olika klasser och på olika platser
- förbättrat samarbete och inkallningsbarhet på planen